Osams

med mannen är det inte kul att vara, men det händer titt som tätt här hemma numera. Jag blir så himla sur och ibland funderar jag över om man ska kasta in handduken eller inte.

Innerst inne vill jag inte det, han är en jättebra pappa till vår lilla son och oftast har vi det ganska bra. När man tjafsar så blir man dock så himla förbannad och då frågar jag mig om jag verkligen är lycklig.

Svaret på den frågan vet jag inte, speciellt inte just nu.

Det enda jag med all säkerhet vet är att jag älskar min lilla son mer än allt annat och att jag vill att han ska växa upp med båda sina föräldrar. Sen är frågan hur länge man ska stå ut med att inte må bra.

Usch, just nu vet jag inte alls, men jag är så arg att jag just nu skriver av mig bara.

Steget från att bråka till att verkligen skiljas är enormt och jag tror inte att jag är beredd att ta det nu, men jag är så arg att jag sitter och tänker på det i alla fall.

Det finns ett italienskt ordspråk som lyder "Bättre ensam än i dåligt sällskap" och det är ju sant, sen är frågan om maken är ett så dåligt sällskap eller om jag överreagerar för att jag är så arg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0